DT PLAY: Nästa Lars Kruth kan finnas i dövidrotten

Här är Per Markströms krönika ”Nästa Lars Kruth kan finnas i dövidrotten” på både teckenspråk och svenska. Den finns också att läsa i Dövas Tidning nr 2 som kommer ut i dagarna.

Hemma sitter jag och blickar ut över köksön. När jag knappar på tangentbordet, försöker jag låta bli att tänka på att det värker i högra ringfingret och långfingret eftersom de är svullna. Mitt högra ben kan jag inte vika ner så att foten hänger bekvämt på barstolens fotstöd. Knät ser ut som en mossig tjock klump som legat under vattnet i några dagar och svällt upp. Det sticker ibland till när jag rör på benet trots att jag tagit en Ipren- och två Alvedon-tabletter. I mitt högra armveck har jag ett rätt fint märke från en innebandyboll, man kan se dess kontur och avtryck av hålen från bollen.

Allt detta är ett resultat av svenska mästerskapet i innebandy som spelades under mars månad. En sport som gav min kropp stryk då jag, med tanke på min ålder, inte varit förnuftig nog att inse mina egna begränsningar. Samtidigt var mästerskapshelgen helt underbar för min del. Jag fick spela innebandy – en sport som jag bara älskar. Den sporten gör också att jag får träffa många olika personer som i mitt tycke visar på fantastiska karaktärer både under matcherna och utanför planen.

På planen dyker speldjävulen upp hos vissa spelare. Andra spelare är mer som matematiker och söker lösningar i själva spelet, hur man kommer ur svårigheter. En annan spelartyp är konstnären som med sina fantastiska fintningar och luriga skott gör att målvakten knappt hänger med när det rasslar bakom nätet. Och så finns det spelare som likt retoriker eller ledare tar diskussioner med domare när de (enligt retorikern) har dömt fel. De kommer med synpunkter fast de vet att det i princip är omöjligt att ändra på ett domslut.

Hur ser rollerna ut i dövrörelsen? Speldjävulens roll är att väcka och provocera de normer som finns i vårt samhälle. En sådan person är viktig för att vi som är döva eller teckenspråksanvändare inte ska bli bortglömda i samhällets snabba utveckling som sker i ljusårshastighet.

Sportens konstnärer blir talare som kan stå och leda folket (dövrörelsen) framåt. Alla de egenskaper jag nämnt är betydelsefulla för vår lilla rörelse som är spridd runt om i Sverige. Någon gång kommer dessa profiler att växa till sig och hävda sig. Självförtroendet har de fått från alla de mästerskap som de deltagit i. Matematikern som räknar ut möjligheterna blir kanske kassör i en förening eller strateg i någon organisation.

Jag kom på att tänka på en av de stora profilerna som nyligen gått bort, Lars Kruth. Han började sin bana i föreningslivet med att vara en skicklig skidåkare. Han var med och tävlade i de svenska mästerskapen för döva under 1940-50-talen. Där växte säkert hans ledarroll. Jag funderar på vad han sa när han kom tvåa i SM Rebäcken i Dalarna. Han hann säkert klura på många saker under tävlingens gång och sedan utveckla dem till något användbart i dövrörelsen för att stärka rätten till teckenspråk.

Min uppmaning till de dövföreningar som har svårt att få folk att vilja sitta i styrelsen, åk till olika svenska mästerskap och fiska fram nya profiler som berikar vår dövrörelse i framtiden. Sporten är en plantskola med goda förutsättningar för varje individ att utvecklas och stärkas. Och så har dövföreningarna förmågan att sedan få dem att växa och utvecklas vidare.

Till sist vill jag även lyfta fram att det var en fantastisk mångfald under mästerskapet: spelare i olika åldrar, olika nationaliteter och olika nivåer av skicklighet. Alla var välkomna och kände sig hemma under mästerskapet. Precis som det ska vara! Guldet är bara det lilla extra, liksom grädde på moset, för dem som segrat men vinsten för alla är gemenskapen.

Per Markström - en familjefar med många bollar i luften. Här är en av de svävande tankarna i mitt huvud.

Niclas Martinsson Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Publicerad 2019-05-02
Uppdaterad 2019-05-02