Ann-Britt, 84, får inte plats på ett teckenspråkigt äldreboende

Ann-Britt, 84, får inte plats på ett teckenspråkigt äldreboende

Trots att Stockholm är landets största stad finns det inte något teckenspråkigt vårdboende där till skillnad från Göteborg och Malmö. En av de som kommer i kläm är Ann-Britt Ulfsparre, 84. Hon får erbjudanden med jämna mellanrum om att flytta in på ett vårdboende för hörande utan teckenspråkskunnig personal.
   – Jag vill absolut inte bo med hörande, säger hon.

(Den här artikeln var publicerad i papperstidningen nummer 5 2016)

Ann-Britt Ulfsparres dotter, Elisabeth, är frustrerad. Hon har slagits förgäves i drygt tre år för att hennes mamma ska ha rätt till att bo på ett ställe tillsammans med andra döva och teckenspråkskunnig personal. 


– Trots att vi lever på 2000-talet så finns det fortfarande inget teckenspråkigt äldreboende i Stockholm. Det är skandal och diskriminering att vi inte har kommit längre, säger hon.

Ett seniorboende för döva finns i Skärholmen utanför huvudstaden men det är för personer som kan klara sig själva. Det som kommer närmast till hands för Ann-Britt är servicehuset Pilträdet i centrala Stockholm. Där bor det flera äldre döva och personal som kan teckenspråk. Hon har ansökt om plats där. Först avslogs ansökan med motiveringen att hon inte var i behov av ett ”särskilt boende” (äldreboende). Den teckenspråkiga hemtjänsten och aktiviteterna som promenad och följeslagare till sammankomster med andra döva räckte, ansåg kommunen Stockholms stad. Elisabeth och hennes mamma överklagade till förvaltningsrätten, som i början av 2015 gick på kommunens linje. Ann-Britt och dottern accepterade inte domen utan begärde omprövning hos Kammarrätten. I oktober förra hösten gavs ett glädjande besked. Hennes mamma hade rätt till ett särskilt boende. Motiveringen var att hon hade demens, kände sig isolerad och otrygg i sitt hem och var i behov av en teckenspråkskunnig omgivning. Den domen säger dock ingenting om var Ann-Britt kan bo.

Stockholms stad har slutligen beviljat henne en plats på ett särskilt boende men inte på Pilträdet. Orsaken är att det är ett servicehus och inte lämpligt för henne som har demens. Vidare råder det ingen valfrihet när det gäller val av servicehus. Istället har Ann-Britt fått ett erbjudande var tredje månad om en plats på ett boende – för hörande. Hon har samtliga gånger tackat nej efter att dottern undersökt om de har personal som kan teckenspråk.

– Kommunen förstår inte vikten av teckenspråk, säger Elisabeth och skakar på huvudet.

Hon har svårt att begripa varför kommunen inte kan göra ett undantag för hennes mamma och ordna förtur till Pilträdet när det redan finns några döva med demens där. En person med demens behöver framförallt: stimulans, aktivitet, kommunikation och socialt umgänge. Om att bo i en teckenspråksmiljö säger Ann-Britt:

– Det är ett måste!

Enligt henne skapar det trygghet. Dottern berättar att även om hemtjänsten gör ett bra jobb så räcker det inte för personalen är bara hos mamman korta stunder. Då ska det hinnas med matlagning, städning och att handla mat m.m. Hon berättar att det märks hos mamman att tv:n är hennes sällskap och att hon sover mycket när hon inte får så mycket stimulans om dagarna. Hon vill inte heller gå ut för hon känner sig osäker.

Varför kan Ann-Britt inte få plats på Pilträdet?
– Enligt riktlinjer från Socialstyrelsen bör personer med demenssjukdom erbjudas särskilt boende anpassat för personer med demenssjukdom. Servicehus är inte en boendeform som är anpassad för personer med demenssjukdom, säger Amanda Prytz, biträdande enhetschef vid enheten för biståndsbedömning på Östermalm (stadsdel).

Det är väl skillnad på ”bör” och ”skall”. Medan ”bör” är en stark rekommendation är ”skall” ett krav. Det är fortfarande bara en riktlinje från Socialstyrelsens sida. Varför kan ni då inte göra en annan bedömning och komma fram till att en äldre person med demenssjukdom behöver bo i en teckenspråksmiljö?

– Det är korrekt att det är skillnad på bör och skall. Vi gör alltid en individuell bedömning som ligger till grund för de beslut som fattas, vilket gör det möjligt att frångå Socialstyrelsens riktlinje. Av sekretesskäl kan jag inte gå in på hur det resonerats i det enskilda ärendet.

Elisabeth Ulfsparre berättar att hon gör allt hon kan inte bara för sin mammas skull utan också för alla andra döva som kommer efter henne.

– Det är fruktansvärt att det sitter döva isolerade på hörande äldreboenden i Stockholm och resten av Sverige. Det är inte en värdig ålderdom, säger hon.

Hon beklagar att ett teckenspråkigt vårdboende som öppnade i Stockholm 2011 stod tomt i ett halvår och sedan stängde på grund av låg efterfrågan. Men behovet finns – se bara på Göteborg och Malmö. Hon har anmält hennes mammas fall till Inspektionen för vård och omsorg för att se om det leder till något (uppdatering 27/10: inspektionen har beslutat att inte ta upp hennes fall) och funderar på att kontakta en jurist med inriktning mot mänskliga rättigheter. Vidare sätter hon sitt hopp till att intresseorganisationer som Stockholms Dövas Förening (SDF), SDR och Sveriges Dövas Pensionärsförbund (SDP) engagerar sig i frågan om vård och omsorg för äldre döva.

DT frågar de här organisationerna om vad de anser att döva som Ann-Britt Ulfsparre inte får plats på ett teckenspråkigt äldreboende. Se vad de svarar:

“Det är ett brott mot mänskliga rättigheter att neka äldre döva teckenspråkig vård”

MONA RIIS, INTRESSEPOLITISK SEKRETERARE, STOCKHOLMS DÖVAS FÖRENING

Stockholms Dövas Förening (SDF) har på sitt föreningsmöte i september beslutat att prioritera äldrefrågor. Föreningen har haft möte med Döv- och Dövblindteamet, FSDB och Stockholms Läns Dövas Pensionärsförening om att det bör öppnas ett vårdboende med teckenspråksprofil som kan ta emot döva, antingen med eller utan demens. Visionen är också att Stockholms stad tillsätter minst en, gärna två, teckenspråkiga äldrevägledare. Det optimala är enligt SDF om Serafen som ligger i samma byggnad som Pilträdet reserverar ett antal platser för äldre döva och nyanställer personal som är döv eller fullt teckenspråkig med vårdutbildning så att en levande teckenspråksmiljö kan skapas. Arbetet med visionen ska intensifieras den närmsta tiden – förhoppningen är att det ska leda till något inom kort.

“Göteborg och Malmö har visat att de kan ha ett teckenspråkigt äldreboende. Varför kan inte Stockholm?”

LARS-ÅKE WIKSTRÖM, ORDFÖRANDE, SVERIGES DÖVAS PENSIONÄRSFÖRBUND

“Bedrövligt att vi inte kommit längre i ett välfärdsland som Sverige!”

HENRIK SUNDQVIST, TF ORDFÖRANDE, SVERIGES DÖVAS RIKSFÖRBUND

Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) anser att alla äldre som behöver skall få placeras på ett teckenspråkigt äldreboende eftersom inte enbart fysisk utan även psykisk och social hälsa har stor betydelse för människors välbefinnande. SDR samarbetar med Sveriges Dövas Pensionärsförbund kring äldrefrågor och där är äldreomsorg på teckenspråk en stor och viktig fråga, uppger SDR för DT.

Niclas Martinsson Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Publicerad 2016-10-27
Uppdaterad 2016-10-27