DT PLAY: Tänk om alla kunde ett icke-verbalt språk

Här är Per Markströms senaste krönika, ”Tänk om alla kunde ett icke-verbalt språk”, på både svenskt teckenspråk och svenska. Mycket nöje!

Jag sitter nu i min husbil på morgonen och blickar ut mot fjällen. Solen står högt och resterna av kvällens snöblandade regn droppar från husbilstaket. Jag funderar på vår vardag som vi döva ständigt får uppleva när vi reser, och nu i denna tidsepok där covid-19 gör allt besvärligare.

Jag reste nyligen till Örebro i samband med jobbet och för omväxlings skull tog jag tåget. Det började med att jag steg ombord på tåget från Härnösand till Sundsvall. Konduktören kom efter en stund när vi börjat åka, jag visade min elektroniska biljett i mobilen. Hon förstod på något sätt snabbt att jag är döv, så hon gestikulerade att jag måste byta till buss i Sundsvall och beskrev för mig vart jag skulle gå för att komma till bussen. Hon beskrev något liknande som ”[tåg] station du gå höger se hamburgare där.” Jag förstod henne utan någon större svårighet och tänkte att hon försökte göra sig förstådd, vilket hon lyckades med.

Utanför McDonalds fick jag vänta en stund på ersättningsbussen och så kom det tre bussar. Jag gick till den första bussen. Busschauffören ställde sig framför dörren och pratade om något. Folk började virra sig hit och dit. Jag förstod att bussarna åkte till olika destinationer. Jag skrev på mobilen ”Gävle?” i appen Big så stackarn inte skulle behöva ta fram sina läsglasögon. Trots de stora bokstäverna tittade han inte ens på min mobil utan mumlade något som jag inte förstod, så jag pekade på mobilen igen och då såg han vad jag skrivit. Han pekade sedan på bussen bakom.

Ombord på bussen, som tog mig till Gävle för byte till Bergslagsbanan mot Örebro, var det riktigt lugnt. Jag hade egen plats och behövde inte trängas med andra. Framme i Gävle gick jag ombord på tåget och när vi startat så kom en konduktör som snabbt tittade på min digitala biljett och sedan gick vidare. Efter en timme stannade tåget och stod stilla – i en och en halv timme. Jag kollade på SJ:s hemsida och läste att det var problem vid ett signalverk.

Jag gick till konduktören som såg jäktad ut, och visade mobilen där jag skrivit ”Jag förstår vi har problem med tåget. Men vad händer nu?” Hon läste och svarade muntligt, så snabbt att jag inte hängde med. Jag stoppade henne och bad henne skriva istället men hon försökte prata igen och jag fattade nada. Till sist skrev hon på papper att vi skulle backa tåget och sedan ta en ersättningsbuss för att byta om till ett annat tåg ett par stationer längre fram.

Till sist kom jag fram till Örebro och checkade in mig på hotellet. Vid receptionen arbetade en kvinna med munskydd. Här var kommunikationen mellan oss lika med noll. Hon lade fram nyckelkort, sade något och pekade lite varstans. För min del såg jag bara ögonen som himlade, blinkade och såg frågande ut. Inte en chans för mig att förstå något, så hon gestikulerade men det hjälpte inte alls mig. Språket är ju så mycket mer än bara några pekningar här och där. Jag är beroende av ansiktsuttryck som fyller ut språkets innehåll så att betydelsen blir begriplig. Så jag tackade bara, tog nyckelkortet och gick därifrån. Jag hoppades inte att hon skulle springa efter mig eftersom hon kanske förväntat sig att jag skulle lägga fram mitt kreditkort eller liknande.

Detta är min vardag med hinder som jag möter på i samhället där svenskan och det svenska teckenspråket inte går i hand i hand med varandra. Det sker ju hela tiden för oss döva eller hörselskadade; att vi försöker göra oss förstådda eller ber andra göra så att vi förstår. Jag tänker att alla människor borde lära sig att göra sig förstådda med ett icke verbalt språk. Genom vanliga språkliga gester och ansiktsuttryck som nästan ingår i alla språk, skulle det fungera perfekt som kompletteringsspråk då människor som möts och har olika språk ändå kan göra sig förstådda.

Nu är det dags för mig att få mina ungdomar ur sängarna och ut i den friska luften!

PER MARKSTRÖMS
nästa resa blir med bilen på väg mot Vemdalsskalet för att slippa munskyddande receptionister. Svejs!


Redaktionen Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Publicerad 2020-11-19
Uppdaterad 2020-11-19