Många hade sagt till Tomas Hedberg att han ju var ung och därför hade kunnat fortsätta sitta i WFD:s styrelse fyra år till. Själv kände han att han hade tagit rätt beslut.
De främsta anledningarna är att han vill kunna ägna sig mer åt dövhistorieforskning, ha mindre att tänka på och kunna koncentrera sig på sitt jobb vid Språkrådet där han arbetar med frågor som rör teckenspråk.
– Det känns dock vemodigt att sluta. Jag kommer att sakna att kunna ge mitt bidrag till WFD:s arbete med internationella frågor, särskilt utvecklingsländerna, säger Tomas Hedberg.
Han tycker också att det har varit trevligt att träffa döva, som är aktiva i dövorganisationer och dövföreningar med mera, i andra länder i samband med WFD:s styrelsemöten. Enligt honom mår WFD bra i dag men är fortfarande i stort behov av finansiellt stöd på internationell nivå. Kortsiktiga ekonomiska lösningar (WFD ansöker till exempel om stöd från den finländska staten varje år) räcker enligt honom inte.
Oväntad hedersutmärkelse
När det stod klart att Tomas Hedberg utsågs till hedersmedlem, blev han överraskad. Han hade ju ”bara” suttit i åtta år. WFD-styrelsen motiverade hedersutmärkelsen med att han hade satt igång ett förstudieprojekt om dövas situation i varje land. När det blev färdigt 2008, visade det att Väst- och Centralafrika tillsammans med arabregionen var de mest eftersatta regionerna vad gällde kulturella, mänskliga och språkliga rättigheter för döva. Året därpå startade därför WFD:s generalsekretariat, i samarbete med SDR och med finansiellt stöd av svenska SHIA, ett projekt i Väst- och Centralafrika. Målet är att det avslutas nu i år.
Troligtvis kvar på Språkrådet
Tomas Hedberg är tjänstledig från sitt arbete som ombudsman med ansvar för språk, bistånd och internationella frågor vid SDR. Han ska ge besked i höst om han vill komma tillbaka till SDR eller inte.
– Just nu lutar det åt att jag inte är kvar på SDR. Jag tror att jag behövs vid Språkrådet. Det behövs döva experter i ”hörande” myndigheter, inte bara Språkrådet utan också andra, säger han.
Den dövhistorieforskning som han håller på med just nu handlar om dövrörelsens 200-åriga historia. Startskottet var bildandet av Sveriges första dövskola, Manillaskolan, 1809. Han tittar på hur dövföreningar, dövskolor etc. har utvecklats sedan dess.
