Ett flertal twittrare är upprörda för att jag avslöjar slutet i filmen ”The Hammer”, som visas på dövfilmfestivalen i kväll. Jag har också fått ett argt mejl av en läsare. Därför väljer jag att bemöta kritiken och berätta hur vi på Dövas Tidning resonerade innan vi publicerade recensionen:

Filmen om den kände brottaren Matt Hamill är baserad på en sann historia. Hans livsöde och idrottsprestationer är så att säga allmängods. Dessutom står det på dövfilmfestivalens hemsida och affischer följande: ”… till sist blev den första döva brottaren någonsin som vunnit ett nationellt amerikanskt mästerskap”. Vi förstår därför inte vad det är som är så uppseendeväckande med att ”avslöja” slutet i filmen. Recensionen beskriver filmen som mångbottnad. Jag menar alltså att filmen är sevärd trots att den är förutsägbar.

När det gäller recensioner i allmänhet, är det ett evigt dilemma detta med vad man avslöjar. En recension är subjektivt skriven och skribentens tolkning av filmen. Andra kan tolka filmen annorlunda. Därför finns det inga rätt eller fel. Men oändligt många åsikter.

”Du gör som Obama”, skojade en kompis och syftade på de livvakter som var i hasorna på den amerikanske presidenten när han löptränade. Jag hade då berättat för kompisen om vad som var att vänta fredag 28 oktober: min personliga tränare och jag skulle nämligen ha tolk när vi kutade. En annan kompis skämtade om att tolken måste springa baklänges medan denne tecknade; allt för att jag skulle kunna få titta på tolken utan att behöva vrida på huvudet. Andra kommenterade att tolken måste vara vältränad.

Allt började med att den personlige tränaren såg att jag inte hade helt korrekt löpteknik. När jag sprang snabbt på löpbandet, landade jag inte alltid med framfoten. Det var en av anledningarna till att jag kunde få ont i knät under löpningen. Vi bestämde oss därför för att ses igen om två veckor och springa ute för att förbättra min teknik. Han undrade om jag kunde beställa tolk till det utomhuspasset. Då var vi inomhus på gymmet och hade tolk. Jag skrattade och frågade tolken om jag verkligen kunde ha tolk till ett sådant tillfälle. Hon svarade att det säkert fanns galna tolkar som var villiga att ställa upp. Jag skickade sedan en beställning till tolkcentralen där jag redogjorde för vad vi två skulle göra, och där jag undrade om vi kunde ha tolk då. Ändå undrade tolkcentralen i ett svarsmejl om tolken alltså skulle springa. Jag var kanske inte tillräckligt tydlig, men jag var tidigare van vid att berätta vad tolkuppdraget handlade om, inte vad tolken skulle göra. Det heter ju att en lyckad tolksituation är när tolken inte ”märks” i samtalet mellan två parter. Jag mejlade över ett förtydligande och tolkcentralen hittade en tolk.

Den 28 oktober gick jag till gymmet. På vägen dit visste jag inte vad teckenspråkstolken hette. När jag kom fram, fann jag tolken i väntrummet. Han var klädd i joggingkläder, och redo. Jag kände igen honom från SVT Teckentorget, som intervjuade honom när han var coach till dövas landslag i karate under Deaflympics i Taiwan 2009. Han heter Dan Langelotz. Alltså var han lämpad för uppdraget! Sedan gav han, jag och personlige tränaren oss ut i naturen. När vi kom fram till en sluttning, tränade vi på olika löpstilar och på att landa med framfoten. Tolken följde med när vi sprang fram och tillbaka, och översatte min personlige tränares instruktioner. Sedan kutade vi upp- och nerför en lång sluttning fem gånger. Det var tufft. Även då hängde tolken med. Ja, han var med under hela passet.

Nu är passet över. Vad tyckte du om det här tolkuppdraget?
– Väldigt kul och annorlunda. När jag såg beställningen, var jag osäker. Jag undrade om jag skulle vara med och springa eller bara stå och teckna medan ni sprang. Själv tycker jag att det är kul med träning. Jag vill samla erfarenheter och kunskaper som tolk. En viktig tolkegenskap är nyfikenhet, sade Dan Langelotz.

Var det rätt av mig att beställa tolk till det här passet?
– Jag tycker personligen att det är rätt. Tolkanvändaren ska få möjlighet att få instruktioner på en gång. Användaren ska inte behöva vänta tills övningen är klar. Det blir också lättare och mer naturligt om tolken är med under hela passet. Då får tolken se hur det fungerar. 
Han hoppas att det kommer fler sådana beställningar.

Själv tyckte den personlige tränaren Stefan Silfvergren att det underlättade för honom att kommunicera med mig genom att ha tolk.
– Jag blev överraskad av att tolken kunde hänga med, sade han leende.

Vad tyckte jag själv? Jag konstaterade ganska snabbt att det inte alls kändes konstigt att ha tolk i joggingspåret. Innan passet ägde rum, pratade jag med mina kompisar om den annorlunda tolksituationen. De tyckte att jag absolut gjorde rätt i att beställa tolk – jag hade ju betalat dyrt för att ha personlig tränare. Så jag skulle självklart få ut så mycket som möjligt av passet. Sedan var det verkligen toppen att få instruktioner på en gång. Vad var egentligen fel i det här? Ingenting, inser jag nu i efterhand. Det är ju upp till tolken att säga ja eller nej till ett sådant uppdrag. Och så får ju han eller hon träning på arbetstid.

Att skriva lappar medan man springer istället? Nej, tack.

”Nej, du kan inte teckna så!” sade en österriska till mig. Innan vi skulle säga hejdå, tecknade jag: ”vi hörs”. Hon tyckte att jag hellre skulle teckna ”vi ses”. Jag svarade att jag inte visste om jag skulle träffa henne igen för hon bodde ju inte i Sverige. Därför sade jag istället: ”vi håller kontakt”. Jag ansåg egentligen att den frasen inte passade så bra i denna situation. ”Hålla kontakt” kändes mer förpliktigande än ”vi hörs”: man skulle till exempel skriva ett brev. 
  Jag tycker fortfarande att frasen ”vi hörs” är väldigt bekväm att slänga iväg. Den kan för mig betyda allt från att man bara skickar iväg ett sms till att man skriver ett mejl. Ett alternativ till ”vi hörs” är ”vi dövs”. Jag upplever att just den frasen inte har vunnit terräng i det svenska teckenspråkssamhället. Varför vet jag inte riktigt. Österriskan fick mig att tänka på alla ”hörande” tecken som finns och som jag brukar använda: lyssna, hålla tal, rösta, ringa, prata… Ska jag försöka byta tecken?
Se här hur substituten fungerar:  

Lyssna – om jag tycker att någon inte lyssnar på mig, kan jag säga: ”snälla, titta på mig!”. Om jag inte vill vända bort blicken under en intressant föreläsning när någon klappar på mina axlar och vill prata med mig, kan jag svara: ”jag vill titta på honom (föreläsaren). Kan vi prata sedan?”. Jag vet att ”prata” eller ”snacka” är hörande tecken och att man istället kan säga ”teckna”. Men för mig är ”teckna” mer lämpligt när jag till exempel vill berätta: ”alla på festen i lördags tecknade oavbrutet och skrattade”. Då får man lätt sig en bild i huvudet med alla tecknande händer. 

Hålla tal – jag vill nog fortfarande använda tecknet för tal. Det är helt enkelt högtidligt och handlar om retorik. Att istället säga ”hålla en presentation” eller ”stå och teckna inför alla” håller inte riktigt. 

Rösta – amerikanerna har faktiskt ett bättre tecken för ”vote” (rösta). Tecknet visar hur en person lägger ett kuvert i röstlådan. Just det tecknet och munrörelserna v-o-t-e passar bra ihop. Vi svenskar pekar på adamsäpplet när vi tecknar ”rösta”. Om vi däremot använder samma tecken som amerikanerna, tycker jag inte att tecknet fungerar ihop med munrörelserna ”r-ö-s-t-a”. 

Ringa – tecknet för ”ringa” påminner om luren. Men vi har ju texttelefoner och bildtelefoner. Problemet är dock att om vi använder ett tecken som visar hur en döv skriver på tangentbordet, kan det ju betyda att den döva personen i fråga inte bara texttelefonerar utan också skriver mejl. Ett alternativt tecken för bildtelefon är ”teckna inför en webbkamera”. Men då kan ju det tecknet också stå för videochatt. Så vi måste väl fortsättningsvis teckna ”ringa” och ”telefon” för att förtydliga.  

Jag anser att man inte ska behöva markera varje tecken. Ska vi till exempel sluta använda dagens tecken för kvinnor eftersom man pekar på brösten utan istället ha något mer neutralt? Eller ska vi börja teckna ”penis” när vi syftar på män, så att både kvinnor och män ses lika mycket som objekt? Orden och tecknen ska självklart diskuteras, problematiseras och analyseras. Men att till varje pris försöka komma på ett nytt ord eller tecken för att blidka någon, är omöjligt. Ordet ”man” har till exempel hela 254 miljoner svenska träffar på Google.

Det ordet är självklart problematiskt. Samtidigt tycks de flesta ha lärt sig att ”man” inte bara betyder man utan också någon, några eller folk. Blir kvinnor och män mindre jämställda om vi pekar på brösten när vi vill teckna ”kvinnor”? Blir vi mindre dövmedvetna när vi använder ”hörande” tecken?
Det tror inte jag. Kampen för jämlikhet och för att uppnå våra rättigheter är mycket större än så.

Varenda människas liv kan utmynna i en bok. Har ni hört den klyschan förr? Slitna fraser är tröttsamma, men problemet är att de är sanna. Jag slås både i jobbet och privat av vilka historier de människor jag möter bär på. Som journalist har jag den fantastiska förmånen att ställa frågor om vem de är. Samtidigt kan jag känna mig obekväm om någon frågar om mitt privatliv när jag är iklädd reporterrollen.
  Mitt uppdrag är ju att göra intervjupersonen till huvudperson. Många, inte bara föräldrar, har velat veta hur min uppväxt varit och hur mitt liv som döv är. Därför bjuder jag på en kraftigt nerkokad version – inte bok – om mig själv. 

Jag är född december 1982 i Uppsala. Då har teckenspråket hunnit vara officiellt erkänt i ett och halvt år. Det är jag evigt tacksam för. Mina föräldrar har alltid sett till att gå på så många teckenspråkskurser de hade rätt till. En del av dem arrangerades på Dövas Hus. Den bild jag hade av många hörande föräldrar var att de hade fin attityd och tyckte om att använda teckenspråk. När jag var äldre, berättade de att deras liv blivit rikare eftersom de fick tillgång till en ny värld och dessutom blev bättre på att tänka i bild. När jag var drygt nio år gammal, genomgick jag en smärre kris.
  Jag grät och sade att jag ville bli hörande. En döv lärare hade fått reda på det. En dag när jag hade gömt mig under ett bord och surade, satte sig även hon under bordet och hade ett samtal med mig.
Hennes budskap var: döva kan ha ett rikt liv. 
  
Nu är jag 28 och kan konstatera att läraren inte kunde ha mer rätt. På Manillaskolan i Stockholm var min klass som en liten familj. Ingen av mina hörande grannkompisar från Uppsala pluggade i en kosmopolitisk metropol. I gymnasiet gick jag integrerat med teckenspråkstolk. Många hörande ville lära sig teckenspråk, och jag hade en fin relation till tolkarna. Jag kände mig utvald men samtidigt som vilken kille som helst. Under gymnasietiden hade jag, på eget bevåg, också privata tallektioner. Det var inte lyckat. Mamma sade: ”Det fungerar ju bra för dig att skriva lappar och använda gester i samtal med hörande som inte kan teckenspråk”.

Efter studenten provade jag tre olika akademiska utbildningar innan jag slutligen hamnade rätt – på journalistutbildningen vid Stockholms universitet. Jag hade en drömpraktikplats i två omgångar på Svenska Dagbladet. 
  Att jobba där var – ursäkta klyschan – lärorikt och kul, men samtidigt tufft. Tempot där fungerade inte för mig som döv och som behövde tolk i tid och otid. Efter journalistexamen arbetade jag med teckenspråks-TV i tre omgångar. Nu är jag fastanställd reporter på Dövas Tidning. Jag tycker mig ha världens roligaste jobb. Hur många journalister är fastanställda? Hur många journalister får skriva om allt från politik till sport, som jag får göra på DT?
  Visserligen är mina karriärmöjligheter begränsade. Jag kan kanske bara arbeta i teckenspråkiga medier. Samtidigt är jag inte ett dugg bekymrad. Jag har fått pröva mina vingar. Varför ska jag inte få fortsätta med det även framöver om jag vill? 

Privat har jag både döva och hörande kompisar. I en hörande omgivning kan jag vara utanför. Men jag gillar ibland att vara en betraktare.   Att teckna långsamt eller skriva lappar ger andra dimensioner. Mina närmaste hörande vänner kan teckna mer eller mindre. De har alltså lärt sig det för både sin och min skull. Rörande. 
Jag har lärt mig framförallt två saker: jag kan inte få allt, och det jag förlorar på, vinner jag igen senare. 

Så är mitt liv som döv.