Amina Ouahid som PAFF i pjäsen Superhjältar. FOTO: URBAN JÖRÉN

"Även själva teckenspråket är en superkraft!"

RECENSION Superhjältar är en supervisuell och normbrytande föreställning av Riksteaterns Tyst Teater, skriven och regisserad av Filip Burman. Den handlar om superhjältarna AP, Hyff, PI och Paff som går i samma klass i gymnasiet. Som skolelever oroar de sig för sina skolinsatser. Inte bara det, de måste också oroa sig för hur de ska kunna utnyttja sina superkrafter på bästa möjliga sätt. Hur ska det gå ihop? Här recenserar DT:s Jonna Delvert pjäsen.

Scenen är till största delen rätt enkel: bara en väggbänk, ett golv utan några tekniska sceneffekter och inga andra särskilda föremål. Ändå blir jag övertygad om att jag med mina egna ögon sett skådespelarna befinna sig i olika miljöer och att de fått olika föremål att flytta på sig. Att föremålen flyger och slåss med varandra. Saken är den att det inte sker i verkligheten utan bara i min egen inre fantasi tack vare skådespelarnas visuella sätt att beskriva olika situationer på teckenspråk – bara det är otroligt häpnadsväckande. Det får mig att fly från verkligheten på några sekunder – det visar hur skickligt det konstnärliga teamet är. De i teamet bevisar att själva teckenspråket också är en superkraft och att det är den bästa möjliga specialeffekten man kan önska sig!

Förutom att fånga sin publik i en helt sagolik värld i 3D, innehåller Superhjältarna en tydlig röd tråd som kryllar av kärlek, bråk, drama, identitetskriser, rykten, fiender och vikten av vänskap under gymnasietiden. Då jag fortfarande går i gymnasiet känner jag igen mig själv i flera av situationerna superhjältarna befinner sig i: den enorma pressen på skolarbetet, förväntningarna man har av sina klasskamrater och elaka rykten som ibland kan gå runt i skolan. Allt detta kan kännas väldigt stressande men superhjältarna dämpar ångesten genom att visa att man inte alls är ensam om att känna så där.

När jag såg pjäsen i Örebro, var de flesta i publiken döva och hörselskadade ungdomar. Jag kunde se hur döva gapskrattade när superhjältarna använde ungdomliga slangord och skämt som var träffande. Men hörande i publiken som uppfattade dövkultur som något främmande verkade inte skratta lika mycket.
Om det är negativt eller positivt beror nog på vem man frågar. Det innebär i alla fall att vi döva och hörselskadade nu äntligen har vår alldeles egen föreställning. En föreställning som har fokus på döva och hörselskadade personer utan någon större anpassning till det hörande samhället. Vi som annars hela tiden anpassar oss till det hörande samhället får nu äntligen vara oss själva under hela föreställningen och älska den dövidentitet vi har ännu mer.

TEXT: JONNA DELVERT

Läs mer om pjäsen här

LÄNGD: En timme
SKÅDESPELARE: Aino Hakala, Amina Ouahid, Dawn Jani Birley och Tommy Rangsjö
REGI OCH MANUS: Filip Burman
SCENOGRAFI OCH KOSTYMDESIGN: Tanja Honkanen
LJUSDESIGN: Charlie Åström
MASKDESIGN: Gabriel Jim Nal

Niclas Martinsson Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Publicerad 2018-10-16
Uppdaterad 2018-10-16