Fr.v.: Skådespelarna Ace Mahbaz, Vivian Cardinal och Amina Ouahid. FOTO: MIKAEL SUNDBERG/RIKSTEATERN

Starkt drama om döva flyktingar

Riksteaterns Tyst Teaters pjäs, Hem, har nyligen haft premiär. DT:s Niclas Martinsson har sett den.

Nästan 70 miljoner människor är enligt FN på flykt i världen. De tar sig bort från svält, krig, naturkatastrofer eller någon form av förtryck. Några av dem som tvingas överge sina hem är döva.

Riksteaterns Tyst Teater sätter upp pjäsen Hem, som har sin utgångspunkt i flyktingkrisen i Sverige under hösten 2015. Föreställningen är baserad på vittnesmål från döva flyktingar.

Ur vittnesskildringarna har fyra fiktiva huvudkaraktärer skapats. De förmedlar en historia som de flesta av oss inte känner till. Generellt vet vi ganska mycket om hörande flyktingar efter att ha tagit del av deras gripande berättelser i media. Men just döva flyktingar vet vi väldigt lite om.

Försök föreställa dig att som döv växa upp utan något språk och sedan fly till ett främmande land där du inte kan göra dig förstådd och inte förstå andra. Försök föreställa dig att du plötsligt förlorar de personer i din omgivning som kan teckenspråk. Försök föreställa dig att inte kunna höra bomber!

Hur bra är vi svenskar på att ta hand om våra döva bröder och systrar från andra länder? Hur bra är vårt svenska samhälle på att hjälpa döva flyktingar tillrätta? Hur välkomnande är våra svenska dövföreningar?

Dessa svåra frågor reses, direkt eller indirekt, i föreställningen genom de fyra huvudkaraktärer som turas om att redogöra för sin flykthistoria.

Alla fyra karaktärer, som spelas av två skådespelare, har var och en sitt speciella teckenspråk. Jag borde därför enkelt förstå vems tur det är. Men ibland blir jag så fokuserad på själva berättelsen att jag glömmer bort vilken karaktär det är som pratar. Deras teckenspråk är inte alltid så särskiljande, så att man på en gång begriper vem det är som talar, särskilt inte när de har samma kostym. Jag gillar att aktörerna inte är övertydliga och meddelar ”Nu är det person NN som tecknar”, men någon liten rekvisita hade varit på sin plats som markör.

Apropå teckenspråket. Det är en fröjd att se skådespelarna Amina Ouahid och Ace Mahbaz gestalta de fyra döva flyktingarna. De varierar skickligt uttryckssätt och språknivå – från en som blivit berövad sitt språk (språkdeprivation) till en som har lätt för språk. Det är även roligt att se hur Ace Mahbaz, född i Iran, på ett trovärdigt sätt använder gester som är vanligt förekommande i hans hemland.

Vivian Cardinal fungerar som röstskådespelare och har även mindre biroller. Hon är en trygg mittpunkt genom hela föreställningen. Hon syns, men ändå inte. När hon förmedlar de fyra karaktärernas repliker, gör hon det i alla möjliga positioner, till och med liggande. Lösningen med röstskådespelare är den bästa jag sett hittills. Här blir tillgängligheten en del av konsten, inte något som står i vägen.

Dramat är starkt och berörande. Tempot är högt rakt igenom, ibland lite väl högt. Jag hinner inte känna och tänka efter. Samtidigt är detta vardag för många flyktingar. När något grymt inträffar, och det är ont om tid, gäller det att agera. Och det väldigt fort.

Det märks att produktionsteamet har gedigen erfarenhet från TV-produktion, särskilt manusförfattaren Maja Lidbrink och regissören Mindy Drapsa. Några scener är rent visuellt magnifika och närmast filmiska.

Jag hade dock gärna önskat att man hade vridit och vänt på begreppet hem ännu mer. Det är en spännande term som kan dryftas ur många olika synvinklar, till exempel identitet och tillhörighet.

Nu får jag gå hem med en egen definition av hemmet. Antagligen är det just poängen, att publiken får bilda sig en egen uppfattning efter att ha sett pjäsen. Men jag hade gärna sett en vidare diskussion om hem redan på scenen, för att få mer bränsle till att forma mina egna tankar. Trots detta kan jag rekommendera alla att lämna sina hem – inte för alltid, men för ett par timmar – för att se Hem. Det är ett unikt och gediget verk som säger mycket om vår samtid.


SKÅDESPELARE: Amina Ouahid, Ace Mahbaz och Vivian Cardinal
REGI: Mindy Drapsa
MANUS: Maja Lidbrink
SCENOGRAFI: Debbie Z. Rennie
KOSTYMDESIGN: Christina Yalcin
LJUSDESIGN: Charlie Åström
LJUDDESIGN: Niklas Swanberg
MASKDESIGN: Catherine Dichy

SPELTID: 1 timme och 10 minuter

Läs mer om Hem här.

Niclas Martinsson Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Publicerad 2019-03-12
Uppdaterad 2019-03-12