Jag beställer hem hemkört i perioder. Särskilt när det är mycket att göra på jobbet och man inte riktigt hinner göra förstklassig mat vid spisen blir det lätt att man ringer hem sushi eller pizza. Så är det i vårt tidevarv.
Min farfar och farmor körde hemkört också – fast åt det andra hållet. De behövde inte stressa runt. En bil med färsk fisk kom varje tisdag till vägkanten till prästgården i Havdhem på Gotland där de bodde och levde till sina sista dagar. De kunde gå ut och köpa den fisk som såg bäst ut för dagen. Kanske flundra och sen var middagen klar.

En dröm som jag skulle betala mycket för idag, faktiskt.

Hursomhelst. Jag kunde aldrig drömma om den situation jag fick uppleva när jag väntade på min hemkörda mat. När maten var framme öppnade jag dörren. Där stod en tjej med min sushi. Vi hejade kort, men jag såg att leendet i hennes väna ansikte ändrades snabbt. Hon räckte över kassen med sushin i och vände på klacken och gick. 
Utan att säga hejdå. Allt gick på ett ögonblick. Jag hade visserligen redan betalt maten via kort men ett sådant bemötande hade jag aldrig fått förut. 
Jag stängde dörren och funderade på vad jag gjort, var det något på mig, luktade jag illa eller? Tittade ned på min klädsel, den var allt annat än moderiktig, med sunkiga mjukbrallor och en alltför använd cardigan med t-shirt under. Men så illa var det väl inte, tänkte jag.

Vände om i hallen och gick förbi min gamla nedärvda spegel från morföräldrarna. Tankarna snurrade lite. Vad hade jag gjort? Tittade hastigt in i spegeln i förbifarten, mest för att kolla om något tokigt fanns på mig. Plötsligt hajade jag till, steg tillbaka och såg Det.
Under min cardigan hade jag min gamla kära sunkiga slitna t-shirt från min tid som ledamot i Sveriges Dövas Ungdomsförbund. Jag såg bokstäverna: 

SDU.

Polletten trillade ned på en gång. Tjejen såg med största säkerhet det och tänkt att jag var Sverigedemokrat. Att jag var aktiv där eller stödde Sverigedemokratisk Ungdom. 
Jag tittade direkt på dörren och tänkte nästan öppna, springa efter och förklara att detta betydde Sveriges Dövas Ungdomsförbund och inte alls Sverigedemokratisk Ungdom. 
Men det var försent. 
Det vet jag för intrycket av en människa görs direkt, det finns situationer där du synas i sömmarna direkt från början. Som en lektion där duska ha en ny klass. En anställningsintervju. En dejt. Och när du öppnar i dörren för att ta emot din mat, kan jag tänka mig. Redan efter några sekunder har folk en bild av dig.

Plötsligt är jag glad för att jag inte använt t-shirten ofta utanför hemmet. Men jag blir bekymrad som f d styrelseledamot i SDU över det faktum att de idag kan förknippas med något SDU inte står för vilket gör mig fundersam över framtiden för SDU som organisation, som varumärke. 
Ett namnbyte har diskuterats inom SDU. Dock mest kring om man ska behålla kvar ”döv” eller ta med teckenspråk i namnet och liknande.   Att vårt SDU är en äldre organisation än det andra SDU är ointressant i det här sammanhanget. 
Folk tänker på Sverigedemokratisk ungdom idag när de ser förkortningen SDU. De har åkt om SDU. Det ser jag inte minst på Twitter. Just därför är ett namnbyte nödvändigt, tror jag. Jag efterfrågar en konstruktiv debatt om detta inom SDU. 
För frågan är om man vill ses som dörrstängare eller dörröppnare?