Dövas tidnings Blogg

Med anledning av den stundtals heta debatt som råder i Facebook, Twitter och på bloggar så vill Dövas Tidning förklara varför vi bryter avtalet med en av våra medarbetare.
  Det är en förutsättning för ett gott samarbete i en grupp att alla medarbetarna respekterar både varandra, lagar och avtal och etiska regler och dessutom litar på varandra. Om en medarbetare väljer att strunta i  det och gå bakom ryggen på de andra och köra sitt eget race så upplevs det som ett svek. De andra känner sig lurade och tappar förtroendet för den personen.

Själva handlingen gjorde att vi andra på tidningen hamnade i en obehaglig situation när det blev känt  att det är en som jobbar för Dövas Tidning som ligger bakom. Vår slutsats blev att det skulle vara omöjligt att fortsätta samarbetet i den formen som vi haft, dvs med ett betalt uppdrag att skriva krönikor i Dövas Tidning. 
  Det innebär inte att vi stoppar debatten eller inte ger personen möjlighet att skriva i tidningen. Det innebär bara att vi river det avtal vi hade, som innebar ytterligare två krönikor under året.

Mer än så är det inte från vår sida.
Vi tappade förtroendet för en person som vi hade litat på och vi väljer att avsluta samarbetet i tidigare form. Är det vi som är bovarna i dramat då? Vi tycker inte det. Om personen därutöver inte förstår mekanismerna bakom ett förtroende som brister,  så har vi ett problem till. 
  Ett brustet förtroende måste byggas upp igen, och den processen kan starta först när man har förstått och förlåtit varandra. 
Vi är inga maskiner. Vi är människor med vanliga känslor. 

Ni är välkomna med insändare till Dövas Tidning, och tips om vad vi ska ta upp och belysa.
Mejlar oss gör ni med fördel till denna adress:  Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. . 
Önskar ni skicka mejl direkt till någon av våra journalister finns mejladresserna här nedan.

Tomas Lagergren, redaktör dovastidning.se ( Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. )
Niclas Martinsson, redaktör Dövas Tidning ( Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. )
Helena Fremnell, ansvarig utgivare Dövas Tidning

PS. Efter aktionen som kom av sig fick vi en insändare från medarbetaren, som hon ville få införd i Dövas Tidning. Eftersom texten hänvisade till aktionen som inte blev av, så bedömde vi att insändaren var obegriplig för de flesta. Efter det som hände sen, har DT erbjudit henne att skriva en annan insändare om det som hela frågan gäller, genusperspektivet, men har på omvägar förstått att detta inte mottogs positivt. DS.

Igår startade twitteraktionen #CaptionTHIS mot de stora mediebolagen i USA.
Hashtaggen #captionTHIS betyder fritt översatt ungefär "Texta det". Det är döva och hörselskadade som vill få mer tillgänglighet på webben, som textning på webb-tv. Den är ofta bristfällig eller saknas helt. 
  Världskanalen CNN textar t ex inte i sina sändningar vilket retar amerikanerna, som har engelska som andra språk (det amerikanska teckenspråket, ASL är deras första, om ni undrar). Greater Los Angeles on Deafness (GLAD) som jobbar för dövas rättigheter i samhället har stämt CNN, liksom det amerikanska dövförbundet, National Association of the Deaf (NAD) men i deras fall mot det mäktiga videouthyrningsföretaget Netflix. 

Vattenhaveriet i Halland igår där allmänheten uppmanades att inte dricka och använda vattnet eftersom det kunde vara frätande och skadligt visade på hur sårbara vi döva är ibland, speciellt vid sådana osynliga haverier, som t ex giftiga utsläpp, gift i vattnet och så vidare. Själv fick jag reda på det via Twitter och TV:n som stod på. Då dök det upp som brukligt en blå remsa med VMA-meddelandet om haveriet i Hallandområdet. Nu satt jag hemma i Örebro och drabbades inte. 
 Men om jag hade varit inom det varnade området, inne i duschen eller ute någonstans och skulle dricka vattnet som de varnade för? Flera döva på Twitter visade oro för döva som bor i Halland. Nu ska vi komma ihåg att det inte är säkert att hörande skulle uppfatta larmet heller, men döva löper en klart större risk att missa meddelandet som meddelas via ljudvägen.

Men det finns hjälp att tillgå. 

Riksgymnasiet för döva i Örebro har en särskild plats i svenska dövas hjärtan. Har ni sett SVT Teckenspråks nya dokumentärserie Attending Örebro?
 I serien får vi i fem halvtimmeslånga avsnitt följa de fyra ungdomarna Linus, Oliver, Sara och Sofia. Vi får se hur de tar sina första stapplande steg i det nya livet som gymnasieelev i en ny stad. 

Det var som igår. 
Det är snart fjorton år sedan nu. Men känslan när jag åkte till Örebro med föräldrarna som lämnade av en i ett veckohem i Sörbyängen... Den känslan glömmer jag aldrig. Man hade både längtat och inte längtat till gymnasiet. Det är väl så det är - att börja gymnasiet ska vara lite omtumlande. Det är ett steg närmare vuxenlivet på många sätt. Det kanske är mer påtagligt för oss eftersom vi flyttar hemifrån. 
Jag brukar säga att jag kom till Örebro som pojke och blev en man där. 

Jag beställer hem hemkört i perioder. Särskilt när det är mycket att göra på jobbet och man inte riktigt hinner göra förstklassig mat vid spisen blir det lätt att man ringer hem sushi eller pizza. Så är det i vårt tidevarv.
Min farfar och farmor körde hemkört också – fast åt det andra hållet. De behövde inte stressa runt. En bil med färsk fisk kom varje tisdag till vägkanten till prästgården i Havdhem på Gotland där de bodde och levde till sina sista dagar. De kunde gå ut och köpa den fisk som såg bäst ut för dagen. Kanske flundra och sen var middagen klar.

Alla som jobbar med människor i någon form har upplevt det. Att vissa möten fastnar, medan andra faller i glömska. Det finns artiklar jag skrivit som jag kommer ihåg först när jag läser dem i tidningen medan det finns andra som jag aldrig kommer att glömma.

Mötet med bröderna Farkondeh är ett av dem. Mitt jobb som journalist innebär många möten, i alla möjliga sammanhang och miljöer. Jag har jobbat i finkläder i Blå hallen, intervjuat ministrar, trampat genom en myr på en älgjakt, blivit skjutsad runt, välkomnad och visad runt i folks hem och fått de mest sanslösa saker berättade för mig över en kopp te.
En har till och med kommit ut ur garderoben för mig under intervju. Allt det är bara en bråkdel av det jag upplevt under mina sju år på DT.

VISINGSÖ. Den här krönikan är skriven på en ö. Alltid när jag befinner mig på en ö känner jag mig hemma på något sätt. Jag är uppvuxen med somrar på Gotland. Det har alltid känts som ett eget land, fast ön hör till Sverige. Lite som dövvärlden.
  I det större sammanhanget hör vi hemma men vi är som en ö; det är få som talar vårt språk i vårt avlånga land, till exempel. Och det finns pessimister som menar att vi är ett ö-folk som kommer att dö ut inom en snar framtid i och med tekniska och medicinska upptäckter som sker inom hörselforskningen. Som att öarna i Maldiverna tids nog försvinner, om vattennivån höjs så lite som en meter. Men ingen vet när och ens om det sker.