Riksgymnasiet för döva i Örebro har en särskild plats i svenska dövas hjärtan. Har ni sett SVT Teckenspråks nya dokumentärserie Attending Örebro?
 I serien får vi i fem halvtimmeslånga avsnitt följa de fyra ungdomarna Linus, Oliver, Sara och Sofia. Vi får se hur de tar sina första stapplande steg i det nya livet som gymnasieelev i en ny stad. 

Det var som igår. 
Det är snart fjorton år sedan nu. Men känslan när jag åkte till Örebro med föräldrarna som lämnade av en i ett veckohem i Sörbyängen... Den känslan glömmer jag aldrig. Man hade både längtat och inte längtat till gymnasiet. Det är väl så det är - att börja gymnasiet ska vara lite omtumlande. Det är ett steg närmare vuxenlivet på många sätt. Det kanske är mer påtagligt för oss eftersom vi flyttar hemifrån. 
Jag brukar säga att jag kom till Örebro som pojke och blev en man där. 

Jag beställer hem hemkört i perioder. Särskilt när det är mycket att göra på jobbet och man inte riktigt hinner göra förstklassig mat vid spisen blir det lätt att man ringer hem sushi eller pizza. Så är det i vårt tidevarv.
Min farfar och farmor körde hemkört också – fast åt det andra hållet. De behövde inte stressa runt. En bil med färsk fisk kom varje tisdag till vägkanten till prästgården i Havdhem på Gotland där de bodde och levde till sina sista dagar. De kunde gå ut och köpa den fisk som såg bäst ut för dagen. Kanske flundra och sen var middagen klar.

Alla som jobbar med människor i någon form har upplevt det. Att vissa möten fastnar, medan andra faller i glömska. Det finns artiklar jag skrivit som jag kommer ihåg först när jag läser dem i tidningen medan det finns andra som jag aldrig kommer att glömma.

Mötet med bröderna Farkondeh är ett av dem. Mitt jobb som journalist innebär många möten, i alla möjliga sammanhang och miljöer. Jag har jobbat i finkläder i Blå hallen, intervjuat ministrar, trampat genom en myr på en älgjakt, blivit skjutsad runt, välkomnad och visad runt i folks hem och fått de mest sanslösa saker berättade för mig över en kopp te.
En har till och med kommit ut ur garderoben för mig under intervju. Allt det är bara en bråkdel av det jag upplevt under mina sju år på DT.

VISINGSÖ. Den här krönikan är skriven på en ö. Alltid när jag befinner mig på en ö känner jag mig hemma på något sätt. Jag är uppvuxen med somrar på Gotland. Det har alltid känts som ett eget land, fast ön hör till Sverige. Lite som dövvärlden.
  I det större sammanhanget hör vi hemma men vi är som en ö; det är få som talar vårt språk i vårt avlånga land, till exempel. Och det finns pessimister som menar att vi är ett ö-folk som kommer att dö ut inom en snar framtid i och med tekniska och medicinska upptäckter som sker inom hörselforskningen. Som att öarna i Maldiverna tids nog försvinner, om vattennivån höjs så lite som en meter. Men ingen vet när och ens om det sker.